Elin Gustafsson var en av alla galna deltagare i tävlingen "Beat the mountain". Foto: Erika Hagegård Elin Gustafsson var en av alla galna deltagare i tävlingen "Beat the mountain". Foto: Erika Hagegård
Borlänge

På lördag arrangerades ”Beat the mountain” i Borlänge, en extremtävling som lockade både elitlöpare och motionärer. Nytti.se hade självklart en deltagare på plats i startledet.

En bonde på 1700-talet hade nog haft svårt att förstå varför människor betalar pengar för att kuta uppför ett berg och släpa vattendunkar på vägen. Det frågar jag mig också när jag äntligen når toppen och inser att jag ska upp och ner ett par gånger till innan jag får springa i mål. Men på något märkligt vis är det kul.

Vi tar det från början. Vädret var perfekt, soligt och krispigt. Möjligtvis lite väl kyligt. Det är svårt att veta hur man ska klä sig, innan loppet småhuttrar jag i dubbla tröjor och täckjacka. Vid fikabordet i klubbstugan sitter Elin Gustafsson från och fyller på energidepåerna med kaffe.

Varför gör du det här?

– Det är en kul utmaning. Och det blir säkert vacker utsikt när man kommer upp på toppen, säger Elin med ett skratt.

Hon berättar att egentligen är inte det här med backar hennes grej, hon sackar alltid efter i uppförsbackarna.

– Men jag är rätt säker på att jag tar mig runt. Det värsta blir nog snökanonerna, det ryktades att det skulle finnas sådana längs vägen. Jag gillar inte att bli kall, säger Elin.

Har du gjort något liknande förut?

– Jag har sprungit lopp som är en mil, men inte med hinder. Eller… när jag bodde i Uppsala var jag med på ett lopp där man sprang, cyklade och paddlade kanot. Men det är väl inte direkt hinder, menar Elin.

Så småningom visar det sig att hon även ställt upp i ”Sportkullan” där man springer 16 km, cyklar tre mil och avslutar med att paddla luftmadrass på Dalälven i fyra kilometer. Så någon duvunge är hon uppenbarligen inte. Jag börjar undra vad jag gett mig in på, men tar plats i startfållan. Första biten rullar på utan problem. Lättsprungen grusväg längs åkrarna. Vi tar oss över en klättervägg och förbi några ihopspikade plankor, sedan börjar det luta. Segt uppför. Men det är ändå överkomligt, videon jag sett på loppets hemsida visar ett gäng som springer uppför en slalombacke i helt obanad terräng. Vi befinner oss i alla fall fortfarande på en väg. En kontroll med vattendunkar dyker upp och jag tänker att det är dags för vätskepaus, men icke.

– Bra kämpat, nu tar du två av dunkarna och rundar trädet där borta. Du får välja, fem eller tio liter, säger en funktionär.

Jag känner mig fortfarande kaxig och tar de tunga dunkarna. Lite mindre kaxig fortsätter jag upp mot toppen. Det visar sig att det är här den riktiga utmaningen börjar. Först nerför, tillbaka mot starten. Det är här man forsar ner på skidor på vintern och det är brant. Stenig. Halkigt. Belöningen när man kommer ner är en hjälm med visir, jag ska tydligen ta mig runt en bana där man blir beskjuten av två skräckinjagande militärer med paintboll-gevär. Med gult blod rinnande ner för vaden vänder jag uppåt igen. Jag hade någon slags ambition att jag skulle springa hela vägen, utan att det skulle behöva gå fort. Inser dock snart att det är utmaning nog att gå låååångsamt uppför en slalombacke. Huga vad det suger i benen. Men jag tar mig upp. Och ner. Till en bandvagn som de säger åt mig att krypa under. Uppåt igen. Utsikten är riktigt fin.

– Man får ju inte glömma bort att njuta av det här, säger två damer som stannat till halvvägs upp i backen.

Den här gången hävdar arrangörerna på toppen att det bara är nerförsbacke kvar. Det ger lite extra energi, och snart är jag nere. Det utlovade ”sluttande löpbandet” från Gladiatorerna avslutar tävlingen och jag är grymt nöjd. Träningsvärken känns direkt och det blir nog en tuff dag i morgon, men det var det värt. Och någon snökanon såg vi aldrig röken av.  

Erika Hagegård